att få dansa ifred

Jag läste den här bloggtexten som en vän till mig skrivit. Och jag känner mig ledsen, nästan lite illamående. Har vi inte kommit längre? Är det här 2012? Jag tänker på min lilla tjej, på hur hon dansar på vardagsrumsgolvet. Hon dansar för att det är härligt, för att hon vill. Hon dansar inte för någon annan. Hon funderar inte på hur hon ser ut. Hon vet inte än att det finns människor som vill göra fult och trycka ner. Hon bara finns.

att vara sin egen

Pappan hörde ett samtal mellan storebror och en ett par år äldre pojke. Den andra pojken frågade om de kunde åka skridskor. Storebror sa tydligt och självklart att han inte ville det. Vi kan väl göra något annat, som båda vill. Jag gillar inte sport så mycket. Det gör mig glad. Ja, inte just det att han inte gillar sport. Sport är bra. Nyttigt. Kul. Men, det gör mig glad att han står där rak och stadig och säger vem han är. Vi bor i ett samhälle där man sportar. Han befinner sig ofta bland barn som spelar ishockey, innebandy, fotboll. Inget fel med det. Men storebror har också hamnat i en värld där det är bra att vara framåt, att vara orädd, fysisk. Där det finns en massa normer som handlar om att är viktigt att inte vara någon mes. Där mes är lika med eftertänksam och försiktig. Jag tänker att det skulle var lätt för honom att känna att han borde vara tuff. Men, han fortsätter att bygga sitt lego, att befinna sig i sina fantasivärldar. Han vill fightas. Men inte för hårt. Han funderar och fantiserar. Spelar och ritar. Han är nöjd om han får springa med sina bästisar, leka timme ut och timme in. Ja, jag blir glad. Han är precis den han vill vara.

det nya året

Det är ett nytt år. Jag funderar på hur livet är. Och på hur det gamla året har varit. Vi har det bra, vårt lilla gäng, men december har ändå inte varit en så bra månad. Det är så synd för jag brukar gilla december. Allt det vackra och mysiga. Jag är hejdlöst förtjust i det som är mysigt. Egentligen. Men det har inte varit så i år. Livet har känts stressigt, pressat. Inte hela tiden, men alldeles för ofta. Och det har varit på ett svårgreppbart, diffust sätt. Ja, så att jag inte riktigt har vetat om det där pressande kommer utifrån eller... kanske inifrån? Men nu är det nytt år och nya tider. Det här vill jag de tiderna ska föra med sig:

1) Att vi ska leva här och nu, i vår lilla familj. Att jag ska samla tankarna och koncentrationen och stänga ute det onödiga. Strängt stänga ute, om det så behövs. Ja, herregud, så måste det bli. Mer stränghet utåt. Så att det blir mer plats. I huvudet mest av allt faktiskt. Plats för tankar på det som är lugnt och kul. Utrymme för soffhäng och fantasivärldar och annat som är viktigt.

2) Att jag totalt ska snöa på vårens spännande projekt.

Fokus. Det är nyckelordet.

Det vill jag satsa på. Men om jag får önska något som jag inte kan styra, där har jag en önskan som är större än alla andra. Det är att min mamma ska få vara frisk. Snälla, goda Gudis, hjälp oss med det.

Du som läser. Min vän. Om du vill. Vad önskar du?

Jag har hämtat den lillas vagn på förskolan. Vi glömde den där igår. Jag bäddar in min unge och vi går en sväng bakom ålderdomshemmet. Vagnen kränger. Det är punka på ena däcket, vi måste fixa det. Men, jag bryr mig inte så mycket egentligen. Jag går i blåsten som river runt alla löv och tycker att det är skönt. Det grå, ruggiga, det är så kravlöst. Befriande nästan. Lillan ser lite butter ut och efter en stund sover hon. Jag kommer hem, går genom grinden, stänger den. Så ser jag att rosen vid staketet fortfarande blommar. Konstigt. Fint.

grisarna

Häromdagen så såg jag en artikel i Uppsala Nya Tidning om Camilla och Sam Ericsson som har en gård i Östervåla där de föder upp lantrasgrisar, linderödssvin.

Igår åkte vi till dit hela familjen. Sam och Camilla var så engagerade! De berättade massor om gården och tog oss med till ett stort fält där linderödssvinen gick, förnöjt bökande i marken. De lever ute och slaktas sedan på gården i en hage som de är vana vid, så att stressen ska bli minimal. Äntligen, tänkte jag när jag såg dem. Äntligen har vi har hittat vårt ställe. Härifrån kan vi köpa kött med gott samvete. Och jag sa, säkert tio gånger, till femåringen - titta, såhär ska grisar ha det!

I många år åt jag inte kött. Ända sedan jag var liten har jag funderat på om det är ok att äta djur. Att döda andra levande varelser för att vi vill äta dem. När vi egenligen inte behöver. Förstå mig rätt, jag är säker på att vi är köttätare eller rättare sagt allätare. Vi är gjorda för att äta lite animalier, det kan man se på våra tänder och på vårt matsmältningssystem. Men berättigar det att vi har en så stor djurindustri och att vi äter sådana mängder? Nej, jag vet inte, det är jag tveksam till.

Idag äter jag lite kött men skulle nog kunna sluta helt. Pappan och barnen äter dock kött och så kommer det att vara, men varje gång vi har köpt griskött på affären så har det varit med dåligt samvete. För grisar växer ofta upp i boxar, många tillsammans, fast de inte mår bra av att vara instängda och inträngda. Grisar vill ha gott om plats och de vill böka i marken för att må bra. Så är de gjorda.

För en sak är jag i alla fall säker på och det är att om vi nu äter djur så har de rätt att leva bra liv. För djur, precis som vi, kan känna och uppleva. Ja, det är nog de flesta överens om. De kan känna glädje och välmående men också smärta, stress och rädsla. Och jag är säker på att de upplever sin tillvaro, sin verklighet, lika starkt som vi upplever vår.

Men välmående grisar, det såg vi igår, och nu har vi många kilo kött i frysen. Det känns bra. Ja, för en gångs skull känns det faktiskt helt ok att grilla en kotlett.

arvet

Jag tänker mycket på min kvinnohistoria. Det är viktig för mig. Viktig att försöka förstå. Och att berätta vidare. I den finns vi, alla kvinnor och alla åldrar.

Jag ser min mamma som barn. En treåring som kommer från ett krig. Jag ser henne som ung. Hon kämpar hela tiden. Och jag ser henne som vuxen. Min mamma. Och så nu, den äldre kvinnan. Alla finns.

Jag tänker på min mormor. Hon som skickade iväg sitt barn till ett Sverige som skulle skydda. Hur var det? Hur var den sista kvällen?

Och jag tänker på mig. På allt som varit. På hur allt satt spår. På hur vår historia finns i mig. I det jag gör, i den jag är.

Ibland snubblar vi. Trasslar in oss i härvor av gammal sorg. Och mönster som är mer än sjuttio år gamla är svåra att bryta.

(Min flicka. Hur blir ditt liv? Kan jag ge dig trygghet? Kan jag ge dig frihet?)

Men mitt i allt det, så vill jag komma ihåg det andra. Glädjen. Styrkan. Jädrar anåda, jag kan gräva en åker! Och stoltheten. Vi är våra egna. Min själ är min.

Och jag kan göra med mina händer. Nästan vad jag vill. Jag målar. Finskt blod strömmar, går sina egna vägar. I mina händer finns kvinnorna.

lilla L

Du är underbar ska du veta. Än är du så liten att vi alltid är tillsammans. Varje dag, varje natt. På kvällen busar du runt i sängen. Vi gosar, tittar på fötter och händer. På magen, det är roligast, och på näsan. Där är din! Där är min! Jag lägger dig på kudden och sjunger för dig, hoppas att du ska somna utan att jag behöver släcka. Kanske kan jag läsa? Det går visst inte. Jag släcker. En varm liten klump i min famn. Du sjunger i mörkret, pratar, petar mig i näsan. Till sist tänder jag igen, det här blir bara för jobbigt. Nu är jag bestämd. Nu är det dags att sova. Och jag vill läsa. Du blir arg! Gråter lite. Sedan gäspar du. Gnuggar ögonen. Och du lägger dig på kudden, kommer nära, nära. Andas mot min axel. En liten hand stryker min arm. Handen är så mjuk. Min arm är också mjuk. Allt är kärlek. Så sover du. Jag pussar på din panna. Den är svettig. Varför blir barn svettiga när de somnar? Och jag tänker - jag vill alltid minnas.

om tvätthögar och annat

Vi satt några stycken och fikade en dag. Det blev prat om en blogg. Bloggen visade inte sanningen, så gick pratet. Den ville visa upp en fasad. Det var inte bra. Jag fann mig inte i stunden, jag gör ganska sällan det, men efteråt tänkte jag på det vi pratat om. Jag tänkte att jag inte håller med, att jag inte får det intrycket. Jag tar alltid för givet att det finns en massa vanligt liv bakom bilder. Disk. Dammråttor. Ungar som får utbrott. Föräldrar som säger dumma saker och får säga förlåt. Ja, att livet är blandat för oss alla. Vackert och fult, glatt och ledsamt, hullerombuller.

Så, läs den här bloggen just så. Det här är ingen dagbok, ingen redovisning. Det är en blogg om det som är fint i livet. Ibland är det fina glatt och ljust, ibland är det lite grått eller till och med svart. Några diskberg finns dock inte med. Men du ska veta, om vi sätter oss här i köket med en kopp te - eller du kan få kaffe om du vill - då får du se vinglande torn av tallrikar. Ja, och jag kan berätta om tvätthögarna, surpuppemamman och de där spökena i garderoben. Sedan kan vi kan prata om stunder när allt känns grått, om tvivel och om självkänsla som störtdyker. För så är det också. Herregud, så många såna stunder det finns! Och det är ok. Allt finns som sagt, hullerombuller.

(och på bilden kan man se ett grönt tuschpennekonstverk som jag hittade på golvet när jag hade duschat imorse)

Kram!

att ana lite

Precis som ni andra säkert också gör, så tänker jag jättemycket på Japan just nu. Jag tänker på det som man pratar om i TV och i tidningar, på krossade hus, kärnkraftverk och tsunamis. Men mest tänker jag på barn. Barn som är skadade. Och på mammor. Mardrömstankar om barn och mammor som har kommit från varandra. Om mammor som inte hittar sina barn.

Såhär har det varit sedan jag fick egna barn. När den stora var nyfödd så visste jag inte vad jag skulle göra med alla tankar som kom. Hemska tankar. Jag var så hudlös, allt gick rakt in. Fastnade. Jag tittade på min lilla mjuka bebis och blev så rädd. Hur ska jag kunna skydda dig? Kan jag skydda dig?

Det märkliga var att jag hade ett enormt begär att läsa om förfärliga saker. Om krig och om mammor som flyr med sina barn. Det var som om någon tvingade mig. Jag läste och grät och pratade förtvivlat med pappan som sa att nu får du sluta läsa, det där är inte bra. Jag grät mer och läste vidare.

Nu tänker jag att det nog inte var destruktivitet som drev mig. Jag tror att jag bearbetade. Jag bearbetade insikten att min lilla bebis var så försvarslös. Så totalt beroende av mig. All hans tillit. För att kunna ta hand om honom och skydda honom så behövde jag acceptera det.

Såsmåningom fick jag lite mer staket mot yttervärlden och började att läsa om annat än krig. Men fortfarande går alla katastrofer rakt in under huden. Det är kanske bra. Man fattar förstås inte alls hur det känns att vara där just nu, i Japan. Men man kanske anar lite.

hänga med

Min mamma ringde. Jag läste, det är väl inte. Oro i rösten. Nej mamma, det är det inte. Den där nya känslan, det handlar om annat. Om att samla in en massa vevande tentakler och stå stadigt. Att inte vilja vara med till varje pris. Barnen hänger nämligen inte med när jag springer med andan i halsen. När jag hela tiden är utanför det som är vi. Vi behöver sätta oss nu. Ja, jag vill sitta med min familj, andas och kanske spela lite micado.

på väg

Jag tror att jag är på väg iväg. Ja, det känns som om det äntligen är dags att bege sig. Att gå åt ett annat håll. Bort från allt det där försökandet och klumpen i magen. Mot en ny känsla.