om tvätthögar och annat

Vi satt några stycken och fikade en dag. Det blev prat om en blogg. Bloggen visade inte sanningen, så gick pratet. Den ville visa upp en fasad. Det var inte bra. Jag fann mig inte i stunden, jag gör ganska sällan det, men efteråt tänkte jag på det vi pratat om. Jag tänkte att jag inte håller med, att jag inte får det intrycket. Jag tar alltid för givet att det finns en massa vanligt liv bakom bilder. Disk. Dammråttor. Ungar som får utbrott. Föräldrar som säger dumma saker och får säga förlåt. Ja, att livet är blandat för oss alla. Vackert och fult, glatt och ledsamt, hullerombuller.

Så, läs den här bloggen just så. Det här är ingen dagbok, ingen redovisning. Det är en blogg om det som är fint i livet. Ibland är det fina glatt och ljust, ibland är det lite grått eller till och med svart. Några diskberg finns dock inte med. Men du ska veta, om vi sätter oss här i köket med en kopp te - eller du kan få kaffe om du vill - då får du se vinglande torn av tallrikar. Ja, och jag kan berätta om tvätthögarna, surpuppemamman och de där spökena i garderoben. Sedan kan vi kan prata om stunder när allt känns grått, om tvivel och om självkänsla som störtdyker. För så är det också. Herregud, så många såna stunder det finns! Och det är ok. Allt finns som sagt, hullerombuller.

(och på bilden kan man se ett grönt tuschpennekonstverk som jag hittade på golvet när jag hade duschat imorse)

Kram!