mammans dag

Omgrävd rabatt, tissel och tassel, godispimpad tårta, storebrorsplockade blommor, duk på bordet och sol genom fönstret. Det har varit en fin dag!

tröjan

Den här tröjan hade storebror också. Han i sin tur ärvde den av sina kusiner. Den är sliten nu, går snart inte att laga mer. Kanske borde jag slänga men den där färgen och alla minnen... nej, ett tag till får den vara kvar.

försommarkärlek

När våren nästan blivit sommar händer alltid samma sak. Då säger vi samma meningar om och om igen. Vi säger du, vet du vad jag tänker på? Vi måste stanna här. Snälla du lova. Lova att vi stannar!

När våren går över i sommar är vintern glömd och förlåten på ett ögonblick. Inte gör det något tvättmaskinen frös till is och att jag bunkrade ullkläder som en galen hamster? Och vad spelar det för roll vi fick säga till våra gäster att de skulle klä sig varmt, riktigt varmt, för att isvindar jagade längst golven.

Nej, vad gör det när golven är så lena och varma om sommaren? När vi bor i ett stort moln av syrendoft? När det finns svävande lila bollar och tulpaner som är röda och lila och fransiga? Då inser vi - var ska vi bo om inte i det här huset? Det här lilla vinda huset där köket är så vänligt och rummen så snällt blommiga?

Ja, när sommaren kommer, då bor vi här för evigt.

fler

Ja, nu finns det fler kort här och här på vår superduperfina förskolefröken som vi gillar så himla mycket, och hennes vackra och roliga familj.

så klart!

Igår hade jag glädjen att få fota en av våra fina förskolefröknar och hennes familj. Det var så kul och jag tänkte flera gånger att det är klart att det är så här! Ja, det är klart att vår supergoa fröken har så fina, coola barn! Mer bilder finns här och fler kommer framöver.

gladfärgen

Från det ena till det andra. Jag har färgat kökshanddukar. Alla jag kunde hitta. Bort tråkiga, solkiga vita. Hej hopp lysande hallonröda!

nu, just nu

Äppelträden blommar. Det är nog det vackraste jag vet.

vinbärsblom

Busken med röda vinbär är fullkomligen översållad med blommor i år. Massor, massor! Det kommer att bli fint när bären kommer. Inte för att jag inbillar mig att jag ska få så många. Fåglarna har kalas natt som dag när det serveras så smarriga bär. Ja, vad ska man säga. Vi är många som bor i den här trädgården.

Nu kommer sommaren!

löjtnantens väntan

Det vita löjtnanten sticker upp sina små gröna fingrar ur marken. Viftar förväntansfullt. Han väntar, längtar. På vadå? Jo men, på alla sina hjärtan! På sina hundratals hjärtan. Jaha de. Ja, de är ju vackra, onekligen. Men, är han så fåfäng den där, att han längtar så efter att bli vacker? Nja, fåfäng är han visserligen men, du förstår, med varje hjärta kommer det en dam. Löjtnanten är tokig i sina damer! Dessutom har han nog känt sig lite ensam i vinter, därnere i den kalla jorden. Men nu, nu är jorden varm och snart är de här!

Jag undrar vad damerna kommer att hitta på i sommar. Dricka champagne förstås. De kan aldrig låta bli champagnen. Herregud, förra sommaren var de så rusiga och susiga framåt småtimmarna att att de knappt kunde hitta hem igen. Man fick passa dem så att de inte druttade i närmsta vattenpöl. Sniglarna muttrade om dekadens och det kan jag faktiskt förstå. Men löjtnanten var glad. Han orkar inte alltid med damernas tempo, så är det visserligen (och ibland får han en känsla av att de driver lite med honom, vilket nog är sant) men han lever upp i yran, skrattar och skålar, tar sig en liten svängom.

Du ser tveksam ut. Tror du inte att det är sant det jag berättar? Öppna då ett litet vitt blomhjärta. Titta noga. Där, i hjärtat, så kan du se en liten dam, och där, precis brevid, kan du se hennes flaska. Och om du har riktigt, riktigt mycket tålamod så kan du få se när hon hoppar ut. Ut för att träffa sina väninnor och löjtnanten, och för att dansa sig genom den ljusa försommarnatten.

årets första

Varje dag har den stora gått och tittat på våra rabarber och varje dag har han frågat - får jag en nu? Är de klara nu? Och varje dag har jag sagt - de ska få växa lite till. Snart ska du få. Så kom regnet. Och i regnet reste sig gröna paraplyn ur jorden, veckade, praktfulla. Vi ryckte, som jag lärt mig. Sedan fick han den första förstås, han som väntat mest.

arvet

Jag tänker mycket på min kvinnohistoria. Det är viktig för mig. Viktig att försöka förstå. Och att berätta vidare. I den finns vi, alla kvinnor och alla åldrar.

Jag ser min mamma som barn. En treåring som kommer från ett krig. Jag ser henne som ung. Hon kämpar hela tiden. Och jag ser henne som vuxen. Min mamma. Och så nu, den äldre kvinnan. Alla finns.

Jag tänker på min mormor. Hon som skickade iväg sitt barn till ett Sverige som skulle skydda. Hur var det? Hur var den sista kvällen?

Och jag tänker på mig. På allt som varit. På hur allt satt spår. På hur vår historia finns i mig. I det jag gör, i den jag är.

Ibland snubblar vi. Trasslar in oss i härvor av gammal sorg. Och mönster som är mer än sjuttio år gamla är svåra att bryta.

(Min flicka. Hur blir ditt liv? Kan jag ge dig trygghet? Kan jag ge dig frihet?)

Men mitt i allt det, så vill jag komma ihåg det andra. Glädjen. Styrkan. Jädrar anåda, jag kan gräva en åker! Och stoltheten. Vi är våra egna. Min själ är min.

Och jag kan göra med mina händer. Nästan vad jag vill. Jag målar. Finskt blod strömmar, går sina egna vägar. I mina händer finns kvinnorna.

promenad

Den lilla, i all sin febriga ömklighet, pekade på sin vagn. Kunde vi inte åka en sväng? Ja, sa jag, det gör vi. På med en filt och så gick vi.

nära

Lillan är sjuk. Hon vill inte äta, inte leka. Bara vara nära, nära. Jag knyter in henne i den mjuka, röda sjalen och vi dansar sakta. Då blir livet lite lättare.

bättre nu

Bloggen har varit lite krasslig, kommentarer och inlägg har försvunnit spårlöst. Så vänner, om ni har skrivit något här som inte finns kvar, ja då vet ni vad det beror på. Men nu verkar den bättre så skriv gärna igen, så mycket ni vill!

i vinden

En ensam ballong stretar i ett äppelträd. I torkvindan hänger överkastet jag fick av en vän. Livet är vackert och jag är lite hungrig.

festfika igen

Vad konstigt. Det här inlägget med foton, text och kommentarer försvann. Jag lägger in det igen. Det var ju så härligt att fika under äppelträdet. Storebror hade zombievattenballongsfest för ett gäng förskolekompisar men jag fotade visst bara fikabordet. Kanske var det för att barnen sprang vilda och galna i trädgården och för att jag bar gravstenstårta och fyllde vattenballonger. Det var varmt ute och sommaren kom igång med en rivstart.

inför ballongfesten

byggandet

Här hemma byggs det med lego dagarna i ända. Storebror bygger avancerade konstruktioner. Han tittar noga på sina ritningar, funderar, mumlar, tar bit för bit, jobbar idogt. Lillasyster jobbar också. Hon tar isär och sätter ihop. Eller, hon tar isär och skriker högt så att vi andra sätter ihop. Sedan säger hon schhh, schhh och flyger med sin grej. Snabbt flyger den! Storebror tittar upp från byggandet, skrattar lite överseende och fortsätter sitt arbete. Snart är den klar, galningen, den stora skalbaggen som försöker krossa de goda. Den är efterlängtad, ihopsparad, undanlagd på affären och nu köpt och snart byggd. Jag tittar på mina ungar och tänker att det inte är klokt att det sitter två personer här som bygger lego. Inte bebisar. Inte kloner av mig. Två helt egna personer som bygger och leker. Det är märkligt.

bersån

Vi har en syrenberså. Där växer blåsippor på våren och smultron på sommaren. Bersån är urgammal, stor och vild, en jättelik grotta, ett rum. Den är praktfull när den blommar! Ibland undrar jag hur den såg ut en gång. För länge sedan. Jag tänker mig att den har varit prydlig med plattor och vita trädgårdsmöbler. Att det serverades saft och kakor därinne. Lite punch kanske? Och den har nog hört en hel del, glädje och sorg, mycket skvaller. Ja, en berså är ju som gjord för skvaller. I vår finns det hemliga gångar där femåringar springer. I gångarna skvallras det nog också en hel del kan jag tänka mig och det tror jag att den är glad för, vår gamle vän. Den är fortfarande delaktig i människornas liv, som en syrenberså ska vara.

vårblommor

lördagskvällen

Jag kan inte gå in, det är den härligaste vårkväll man kan tänka sig. Luften skimrar. Tulpanerna lyser röda. Jag försöker fota storebror men han bara skrattar och försvinner.

tjejerna

Det här var en så rolig kväll! Vi sprang ut när den lilla hade somnat, hittade en brandstege och vinglande längst upp fångade vi en fantastisk kvällssol!

Fler bilder finns här i min fotoblogg.

ojdå igen

Det är lätt att tro att hon bara sitter och är söt. Hon är ju så liten och vän! Haha, skulle inte tro det, säger vi som känner henne. Den väna verkar nämligen i det dolda. Tyst, effektivt och oförtrutet.

ojdå

lilla L

Du är underbar ska du veta. Än är du så liten att vi alltid är tillsammans. Varje dag, varje natt. På kvällen busar du runt i sängen. Vi gosar, tittar på fötter och händer. På magen, det är roligast, och på näsan. Där är din! Där är min! Jag lägger dig på kudden och sjunger för dig, hoppas att du ska somna utan att jag behöver släcka. Kanske kan jag läsa? Det går visst inte. Jag släcker. En varm liten klump i min famn. Du sjunger i mörkret, pratar, petar mig i näsan. Till sist tänder jag igen, det här blir bara för jobbigt. Nu är jag bestämd. Nu är det dags att sova. Och jag vill läsa. Du blir arg! Gråter lite. Sedan gäspar du. Gnuggar ögonen. Och du lägger dig på kudden, kommer nära, nära. Andas mot min axel. En liten hand stryker min arm. Handen är så mjuk. Min arm är också mjuk. Allt är kärlek. Så sover du. Jag pussar på din panna. Den är svettig. Varför blir barn svettiga när de somnar? Och jag tänker - jag vill alltid minnas.

igen

Jag bearbetade den här bilden på ett annat sätt, som passar min väns personlighet och färger bättre. Och jag måste säga det igen L-o min kära, du är superfin!

rakt in i hjärtat

det gamla växthuset

I vår trädgård finns ett litet växthus som är gjort av fönster. Det är rätt fint i sin skruttighet och det håller reda på våra gamla krukor. Ibland har vi picknick därinne men då måste man vara beredd på att få spindelgäster. Fast, egentligen är det väl vi som är gäster hos dem, det är ju de som bor därinne. Kanske är det inte ens ett växthus, egentligen. Kanske är det ett slott av glas. Till en spindeldrottning och hennes hov.