Det var länge sedan jag skrev något här nu. Något förfärligt har hänt, jag har inte haft tid. Vår lilla hundtjej Lovis som vi har på prov över sommaren för att förhoppningsvis alltid ha kvar, har försvunnit. Hon var hos hundvakt i Uppsala två dagar förra veckan. På fredagen (17/8) när de var ute och promenerade sprang det fram en stor hund och skällde. Lovis blev skrämd, drog sig ur halsbandet och kopplet och sprang iväg, bort från hund, hundvakter, det farliga. På en timme, från klockan tolv till klockan ett, sprang hon genom hela centrala Uppsala, från Ultuna i norr till Gamla Uppsala i söder. Sedan var hon helt försvunnen. Vi letade och letade, satte upp lappar och pratade med folk. Inga spår. Så på måndagen ringde det en tjej som trodde att hon sett Lovis uppe i Vattholma norr om Uppsala. Vi har varit där varje dag och letat efter det, kanske är hon där i närheten. Men vi vet inte, har inte sett henne. Troligen har hon sprungit vidare, kanske norrut, kanske tillbaka. Om det ens var Lovis, det vet vi ju inte. Efter det har några fler ringt och tipsat. Alla hundar har dock visat sig vara någon annan hund. Vi letar och sätter upp lappar och det finns ett stort engagemang på facebook men vi vet fortfarande inte var Lovis är. Det är så hemskt och känns så tröstlöst. Någonstans är hon ju och hon måste vara så hungrig och trött. Kanske har hon ont. På kvällen är de tankarna som värst, när vi ska lägga oss att sova. Vi lägger oss i våra varma sängar och därute finns Lovis någonstans i regnet. Och vi vet inte om vi någonsin hittar henne.
Jag lägger ut två bilder här som jag tidigare visat i bloggen. Det är inte så många som läser den här bloggen och jag tror att de flesta som gör det redan har hört om Lovis, men om ni inte gjort det så skriv gärna en rad på facebook om henne eller prata med folk ni känner. Berätta om en ljus, nästan vit, whippet i Uppsalatrakten som man ska kontakta polisen om man ser. Vi letar förstås vidare men vi tror att det är det enda som kan hjälpa oss just nu, är att någon ser henne och ringer polisen. Man ska inte ropa om man ser henne, då blir hon troligen bara rädd och springer vidare. Det bästa är att vi kan komma dit så fort det bara går. Lilla Lovisgumman, hur kunde det bli såhär?
Den stora kunde inte förstå. Varför skulle vi byta ut soffan, den gamla var ju så skön. Och fin. Och bara precis så där hemtamt bra på alla sätt. Vi förklarade, den var inte särskilt fräsch längre. Härjad. Kladdig här och där. Vi hade hittat en ny gammal soffa. En härlig soffa, mjuk och röd och blommig. Nej. Ändå nej. Det kunde aldrig bli bra enligt storebror. Så kom den, det där nya påfundet. Vi provsatt. Mm. Ganska skön faktiskt. Vi provade med lite filtar. De passade bra i den här soffan med. Och man låg rätt mjukt. Ja, och så blev det att den nya blommiga godkändes tillslut.
Vi träffade vänner i söndags. Att hälsa på dem är som att komma till en godisbutik med de mest frestande karameller. Eller som att titta in i någons dockskåp och bara längta efter att få leka med alla vackra saker. Så fint är det.
Barnen börjar nio på förskolan/fritids nu i augusti. Det är en perfekt tid. De hinner vakna långsamt, äta frukost länge, se på TV och sedan leka en stund. Mjuka, snälla mornar. Så skulle man alltid ha det.
Jag och min man Johan har startat en facebooksida tillsammans där vi lägger bilder från våra fotograferingar. Sidan heter 
Det regnar varje dag. Ja, nästan i alla fall. Det gör inte så mycket, vi tycker att det är ganska skönt. I tisdags åkte storasysterkusinen hem. Det var lite sorgligt, som ett tecken på att den inte ska vara för evigt, ledigheten, sommaren. Men syskonkusinerna kom och hämtade och det var roligt. Äntligen fick vi fira nittonåringen. Och ute växer det. Krusbär. Hallon. Vinbär. Än är det tid kvar.
