Lillasyster har inte så många kompisar än men hon fick ändå ett litet kalas. Fast, små kalas nuförtiden tenderar ändå att bli stora. Stora och smått kaotiska. När storebror fyllde ett, kom sex mammor med sina barn. Med mig blev det sju. Sju mammor med var sin ettåring. Många, visst, men ändå kontrollerbart. Nu var vi tre. Tre mammor. Och två ettåringar, två tvååringar och tre femåringar. Hej hopp! Jag gillar det. Jag gillar hur alla är helt införstådda med att man pratar två meningar för att sedan rusa iväg eller torka en mun eller rädda ett tippande glas. För att sedan fortsätta prata som att inget har hänt.
Det är också... ja, fint på något sätt, att se hur vi har utvecklats. På ytan har vi kanske gått bakåt. Perfekta skötväskor och lika oklanderliga ideal har fått några kängor av verkligheten. Det skinande, glänsande har fått maka på sig för det kladdiga. Men på insidan! Vi har tränats hårt i fem år nu och vilka rävar vi har blivit! Diplomater, multisamordnare, pragmatiker. Och kalasen känns definitivt mer avslappnade.
