I tjugo år har skåpet har hängt med. Det har baxats från lägenhet till lägenhet, från hus till hus. Jag kan inte tänka mig att vara utan det. Jag kan se det i mitt tonårsrum, fyllt av teckningar. Drömmar. Ledsna tankar. Det stod i studiestaden. Allt nytt. Spänningen. Te. Morotskaka. Vännerna och hundarna. Resan till det som blev bra. Och så huset. Här står skåpet på sin plats, överfullt. Bågnande av nya teckningar.
Vilket härligt skåp fyllt av minnen!
SvaraRaderaPionhallen är också fantastisk.
Du gör mig fotosugen men när jag kommer hem från jobbet är det mörkt och för dåligt fotoljus :(
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaJa, jag håller med. Det är verkligen svårt att hitta bra ljus just nu (och då är jag ju ändå hemma på dagarna med lillfisan). Jag har ett rätt ljuskänsligt objektiv så det gör möjligheterna lite större, men ofta måste jag ha så hög iso att bilderna blir alldeles för korniga. Men nu ljusnar det snart. Då kan vi fota obehindrat!
SvaraRaderaJaha - det är du som bestämt var skåpet ska stå!
SvaraRaderaHoppas att dess tillvaro blir mindre ambulerande
och vara stillsam påminnelse om allehanda minnen.
Tänk att en gång kändes det som om skåpet var ofärdigt. De skulle lutas av fullt, det hans bara inte med. Och precis nu känns det helt färdigt, absolut i sin bästa prakt, så där lagom ambitiöst. Hm, nej inte är vi speciellt trendkänsliga -du och jag.. /fru frikadell
SvaraRaderafru frikadello: Haha, nej inte vi inte. Fria som fåglar, det är vad vi är! Eller inte. Jag tror faktiskt att det finns en hel hylla i skåpet som bara är fylld av det vi är, och var, och blir. Den är nog helt proppfylld.
SvaraRadera