För två år sedan nu så dog gammelhunden. Han var skruttig, stapplig. Trött. Förfärligt. Ja, det var så förfärligt att det inte var klokt. Inte på det sätt jag trott, inte efteråt. Då var det ledsamt men samtidigt skönt. Det var klart. Nej, det hemska var att säga att nu är det dags. Att se den gamla gubben på sin filt och säga du orkar inte mer.
Nu ser jag små hoppiga tassar och lena öron. För mig själv. För vi ska inte ha några. Inte alls, inte på några villkor. Inte nu. Nej. Storebror brukar säga en sak till sig själv, när något är svårt. Tålamod, säger han, lite strängt sådär. Ok, Lotta. Längtan och tålamod.
