annandag påsk

hälsar på kompisar

De här bilderna är inte tagna nu i jul. De är tagna vid två tidigare tillfällen. Nu i jul blev nästan inga bilder tagna. Det verkar vara något fel på min nya kamera. Det blir ok bilder ändå men jag får inte skärpan riktigt där jag vill ha den. Tur att det finns gamla bilder. Gamla bilder på god, gammal vänskap.

Lilla Gul

En god vän kom och hälsade på. Med sig hade hon sin goldenhane, han som vi en gång kallade Lilla Gul. Vi kallade honom så eftersom det redan fanns en gul, Stora Gul, min golden, den gamle stollen. Men Lilla Gul är inte längre liten. Han är stor. Stor! Och praktfull. Han har den mest perfekta färg man kan tänka sig på en golden. Inte vit, inte röd, utan ljust skimrande guld. Och huvudet! Jag smälter! Ja, jag vet, jag vet, utsidan är inte det viktigaste. Men han är så vacker! Faktiskt den vackraste hund jag vet. Och så till insidan - han är go som den goaste bulle! En stor, gosig bebis trots sina sju år. Lägg dessutom till att han är viltspårchampion. Ja, ni förstår. Lilla Gul har blivit en McDreamy i hundformat. Dröm-Gul.

julfotografering

hemligheten

och mer ändå

Min vän Ann-Kristina fotade den lilla apungen med sitt äpple.

kollot

närvaron

Jag vill berätta om min vän Cecilia. Jag har lite svårt att börja, hittar inte rätt ord. Men, jag ska försöka, för jag vill så gärna berätta om en av de saker som gör henne så speciell. Det handlar om närvaro. Cecilia har en närvaro som är så stark att det är som att hon riktar en lampa mot den hon pratar med. Ett varmt ljus, fokuserat och stadigt. Jag minns en gång när jag satt i en stuga, på ett golv, vid en tröskel. Det var mitt i sommaren. Jag var inte ledsen. Inte glad. Jag var inte riktigt där, kände inget speciellt. Så sätter sig Cecilia ner bredvid mig, på golvet, vid tröskeln. Hon frågar - hur är det? Inget mer. Och det blev stilla. Jag visste plötsligt precis hur jag kände. Inget förblir dolt. Det fascinerar mig.