Jag vill berätta om min vän Cecilia. Jag har lite svårt att börja, hittar inte rätt ord. Men, jag ska försöka, för jag vill så gärna berätta om en av de saker som gör henne så speciell. Det handlar om närvaro. Cecilia har en närvaro som är så stark att det är som att hon riktar en lampa mot den hon pratar med. Ett varmt ljus, fokuserat och stadigt. Jag minns en gång när jag satt i en stuga, på ett golv, vid en tröskel. Det var mitt i sommaren. Jag var inte ledsen. Inte glad. Jag var inte riktigt där, kände inget speciellt. Så sätter sig Cecilia ner bredvid mig, på golvet, vid tröskeln. Hon frågar - hur är det? Inget mer. Och det blev stilla. Jag visste plötsligt precis hur jag kände. Inget förblir dolt. Det fascinerar mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar