Jag tänker mycket på min kvinnohistoria. Det är viktig för mig. Viktig att försöka förstå. Och att berätta vidare. I den finns vi, alla kvinnor och alla åldrar.
Jag ser min mamma som barn. En treåring som kommer från ett krig. Jag ser henne som ung. Hon kämpar hela tiden. Och jag ser henne som vuxen. Min mamma. Och så nu, den äldre kvinnan. Alla finns.
Jag tänker på min mormor. Hon som skickade iväg sitt barn till ett Sverige som skulle skydda. Hur var det? Hur var den sista kvällen?
Och jag tänker på mig. På allt som varit. På hur allt satt spår. På hur vår historia finns i mig. I det jag gör, i den jag är.
Ibland snubblar vi. Trasslar in oss i härvor av gammal sorg. Och mönster som är mer än sjuttio år gamla är svåra att bryta.
(Min flicka. Hur blir ditt liv? Kan jag ge dig trygghet? Kan jag ge dig frihet?)
Men mitt i allt det, så vill jag komma ihåg det andra. Glädjen. Styrkan. Jädrar anåda, jag kan gräva en åker! Och stoltheten. Vi är våra egna. Min själ är min.
Och jag kan göra med mina händer. Nästan vad jag vill. Jag målar. Finskt blod strömmar, går sina egna vägar. I mina händer finns kvinnorna.
Så fint. Du är så fin.
SvaraRaderaÅ vad fint du skriver, om kvinnorna, det som var och vad det gör för idag. Tack! Min mamma är också krigsbarn från Finland. Hon kom med tåg som fyraåring och förstod ingenting, rädslan måste ha gått att skära med kniv. När sonen var fyra flyttade han också utomlands till ett land han inte kände, ett spåk han inte kunde. Har underat många gånger vad det gör med honom och hur man att det man gör av kärlek till slut blir till något gott i den andras liv.
SvaraRaderaHur man vet ska det stå. Hur vet man att det man gör för någon annan av kärlek leder till något gott i den människan?
Radera