löjtnantens väntan

Det vita löjtnanten sticker upp sina små gröna fingrar ur marken. Viftar förväntansfullt. Han väntar, längtar. På vadå? Jo men, på alla sina hjärtan! På sina hundratals hjärtan. Jaha de. Ja, de är ju vackra, onekligen. Men, är han så fåfäng den där, att han längtar så efter att bli vacker? Nja, fåfäng är han visserligen men, du förstår, med varje hjärta kommer det en dam. Löjtnanten är tokig i sina damer! Dessutom har han nog känt sig lite ensam i vinter, därnere i den kalla jorden. Men nu, nu är jorden varm och snart är de här!

Jag undrar vad damerna kommer att hitta på i sommar. Dricka champagne förstås. De kan aldrig låta bli champagnen. Herregud, förra sommaren var de så rusiga och susiga framåt småtimmarna att att de knappt kunde hitta hem igen. Man fick passa dem så att de inte druttade i närmsta vattenpöl. Sniglarna muttrade om dekadens och det kan jag faktiskt förstå. Men löjtnanten var glad. Han orkar inte alltid med damernas tempo, så är det visserligen (och ibland får han en känsla av att de driver lite med honom, vilket nog är sant) men han lever upp i yran, skrattar och skålar, tar sig en liten svängom.

Du ser tveksam ut. Tror du inte att det är sant det jag berättar? Öppna då ett litet vitt blomhjärta. Titta noga. Där, i hjärtat, så kan du se en liten dam, och där, precis brevid, kan du se hennes flaska. Och om du har riktigt, riktigt mycket tålamod så kan du få se när hon hoppar ut. Ut för att träffa sina väninnor och löjtnanten, och för att dansa sig genom den ljusa försommarnatten.