guldmellis

Jag gillar mellanmål. Eller, jag är totalt beroende av mellanmål. Om jag missar ett blir jag svag och darrig. Sammanbiten och tunnelseende. Och arg. Det brukar vi prata om storebror och jag. Så att han vet att det inte är hans fel när jag stirrigt klampar omkring. Och så att jag snabbt får fixa fram det vi ska äta. Sedan när vi satt oss och jag fått ta den första tuggan blir jag god som guld. Snäll och glad. Och barnen är guldklimpar och så har vi en guldig ljusstake på bordet. Tänk att det är så. Det inre förändras och med det hela världen.