att ana lite

Precis som ni andra säkert också gör, så tänker jag jättemycket på Japan just nu. Jag tänker på det som man pratar om i TV och i tidningar, på krossade hus, kärnkraftverk och tsunamis. Men mest tänker jag på barn. Barn som är skadade. Och på mammor. Mardrömstankar om barn och mammor som har kommit från varandra. Om mammor som inte hittar sina barn.

Såhär har det varit sedan jag fick egna barn. När den stora var nyfödd så visste jag inte vad jag skulle göra med alla tankar som kom. Hemska tankar. Jag var så hudlös, allt gick rakt in. Fastnade. Jag tittade på min lilla mjuka bebis och blev så rädd. Hur ska jag kunna skydda dig? Kan jag skydda dig?

Det märkliga var att jag hade ett enormt begär att läsa om förfärliga saker. Om krig och om mammor som flyr med sina barn. Det var som om någon tvingade mig. Jag läste och grät och pratade förtvivlat med pappan som sa att nu får du sluta läsa, det där är inte bra. Jag grät mer och läste vidare.

Nu tänker jag att det nog inte var destruktivitet som drev mig. Jag tror att jag bearbetade. Jag bearbetade insikten att min lilla bebis var så försvarslös. Så totalt beroende av mig. All hans tillit. För att kunna ta hand om honom och skydda honom så behövde jag acceptera det.

Såsmåningom fick jag lite mer staket mot yttervärlden och började att läsa om annat än krig. Men fortfarande går alla katastrofer rakt in under huden. Det är kanske bra. Man fattar förstås inte alls hur det känns att vara där just nu, i Japan. Men man kanske anar lite.