Min mamma ringde. Jag läste, det är väl inte. Oro i rösten. Nej mamma, det är det inte. Den där nya känslan, det handlar om annat. Om att samla in en massa vevande tentakler och stå stadigt. Att inte vilja vara med till varje pris. Barnen hänger nämligen inte med när jag springer med andan i halsen. När jag hela tiden är utanför det som är vi. Vi behöver sätta oss nu. Ja, jag vill sitta med min familj, andas och kanske spela lite micado.
Bra, nu vet jag. Du har en mycket varm och hjärtlig familj som är det viktigaste för att må bra. Kram
SvaraRaderaMamma
Och en ömmande mamma :) Det är fint!
SvaraRaderaJag kan verkligen förstå dig. Det kan nog många men det är modigt att ta tag i det!