att vara sin egen

Pappan hörde ett samtal mellan storebror och en ett par år äldre pojke. Den andra pojken frågade om de kunde åka skridskor. Storebror sa tydligt och självklart att han inte ville det. Vi kan väl göra något annat, som båda vill. Jag gillar inte sport så mycket. Det gör mig glad. Ja, inte just det att han inte gillar sport. Sport är bra. Nyttigt. Kul. Men, det gör mig glad att han står där rak och stadig och säger vem han är. Vi bor i ett samhälle där man sportar. Han befinner sig ofta bland barn som spelar ishockey, innebandy, fotboll. Inget fel med det. Men storebror har också hamnat i en värld där det är bra att vara framåt, att vara orädd, fysisk. Där det finns en massa normer som handlar om att är viktigt att inte vara någon mes. Där mes är lika med eftertänksam och försiktig. Jag tänker att det skulle var lätt för honom att känna att han borde vara tuff. Men, han fortsätter att bygga sitt lego, att befinna sig i sina fantasivärldar. Han vill fightas. Men inte för hårt. Han funderar och fantiserar. Spelar och ritar. Han är nöjd om han får springa med sina bästisar, leka timme ut och timme in. Ja, jag blir glad. Han är precis den han vill vara.