att stoppa om

Lillasyster bär runt sin docka. Den blir lite hårdhänt behandlad, lyft i håret eller i en fot. Men det finns en ömhet i hårdheten. Dockan ska kläs av och kläs på, köras i vagnen och sitta i snurrstolen. Så kommer den lilla till mig. Dockan ska ligga i sin säng! Lillasyster är tydlig, pekar - jag ska bädda ner! Den röda madrassen ska vara underst, gröna täcket på! Något vaknar inombords, en varm känsla i magen. Mina händer vet precis. De bäddar noga, stoppar om. Det här har jag gjort många gånger. För en evighet sedan och alldeles nyss.

och mitt hjärta

mitt hjärta

Nu är det här!

Det är inte klokt vad härligt det är att gå upp på morgonen och gå in i ett vardagsrum som badar i ljus!

pellisar

Kanske kommer jag mig äntligen för att plantera om pelargonerna idag. Vintern har varit tuff för dem, kanske slarvade jag med att täcka för fönstren när det var som kallast. Min fina uppstammade Brocad har dött, likaså en Mårbacka och Appleblossom Rosebudsticklingen som jag bytte till mig förra sommaren. Kvar finns några Mårbackor, lilla bonsailiknande Meadowside Beauty och blodröda Irene Apache. Och så Ica förstås. En rosa pellis som jag köpte på ICA för många år sedan. Hon är inte någon slående skönhet, det kan man inte säga, men hon blommar så snällt att jag inte har hjärta att kasta bort henne. Så hon åker in i vinterförvaringen varje höst och kommer ut, oskadd, varje vår.

Förresten. Säger ni pelargon eller pelargonia? Min mamma har alltid sagt pelargonia - visst är det så mamma? - och det är så rart. Finare. Lite gammaldags.

utflykten

eftermiddag

frukost

Lingonsylten är slut. Jag gräver runt i frysboxen. Oj då, inte ett endaste litet lingon finns kvar. Men, några andra påsar skramlar vilset runt på botten. Frostiga omärkta påsar. Vad är det i dem? Bär! Jippi! Jag räddar dem från frysboxens mörker och kokar en vacker sylt av röda krusbär och svarta vinbär. Den smakar sommar.

lillan gungar

fina killen

Storebror klippte sig häromveckan och jag tycker att det blev så snyggt.

om tvätthögar och annat

Vi satt några stycken och fikade en dag. Det blev prat om en blogg. Bloggen visade inte sanningen, så gick pratet. Den ville visa upp en fasad. Det var inte bra. Jag fann mig inte i stunden, jag gör ganska sällan det, men efteråt tänkte jag på det vi pratat om. Jag tänkte att jag inte håller med, att jag inte får det intrycket. Jag tar alltid för givet att det finns en massa vanligt liv bakom bilder. Disk. Dammråttor. Ungar som får utbrott. Föräldrar som säger dumma saker och får säga förlåt. Ja, att livet är blandat för oss alla. Vackert och fult, glatt och ledsamt, hullerombuller.

Så, läs den här bloggen just så. Det här är ingen dagbok, ingen redovisning. Det är en blogg om det som är fint i livet. Ibland är det fina glatt och ljust, ibland är det lite grått eller till och med svart. Några diskberg finns dock inte med. Men du ska veta, om vi sätter oss här i köket med en kopp te - eller du kan få kaffe om du vill - då får du se vinglande torn av tallrikar. Ja, och jag kan berätta om tvätthögarna, surpuppemamman och de där spökena i garderoben. Sedan kan vi kan prata om stunder när allt känns grått, om tvivel och om självkänsla som störtdyker. För så är det också. Herregud, så många såna stunder det finns! Och det är ok. Allt finns som sagt, hullerombuller.

(och på bilden kan man se ett grönt tuschpennekonstverk som jag hittade på golvet när jag hade duschat imorse)

Kram!

tack lisa

Jag fick en så fin award av en av mina favoritbloggare, Krutrut. Det gjorde mig väldigt glad. Utmaningen i det hela är att jag ska skriva fem saker om mig själv.


1. När jag var yngre, sådär 17 år, var jag helt säker på att jag skulle bli barnboksillustratör. Och hunduppfödare. Jag ser fortfarande bilden så tydligt - ett gammalt hus, mitt ritbord, skisser överallt, mina golden retrievrar. Jag skulle inte önska att något var annorlunda här och nu, men jag tittar mig ibland förvånat omkring. Liksom, nämen tänk att det blev såhär.

2. När jag är orolig går jag till ett bibliotek. Jag blir helt lugn där.

3. Jag var väldigt kär i skurken i Ivanhoe när jag var liten. Han som ville fly med Rebecca, om ni minns. Ja, jag är faktiskt fortfarande liite kär i honom.

4. Jag ser namn i färg. Det har jag gjort så länge jag kan minnas och det var inte förrän jag var vuxen som jag insåg att alla inte gör det. När vi valde namn till våra barn så var färgerna viktiga. Storebrors namn är som is, vitt som skiftar i blått och grått. Lillasysters namn är också vitt men gyllne, som varmt ljus.

5. En gång slängde jag en trisslott. Det var ju ingen vinst. Bara en massa TV-apparater.


Det var mina fem. Nu skickar jag awarden vidare till de vackra bloggarna Vardag, sarah lucy carin, Evasleva pysslar, Vintage living och Sagoverkstad.

afternoon tea

Jag vän kom på fika och jag dukade med en småblommig duk. Kopparna var så fina till, och det kändes lite engelskt. Är det kanske dags för ett afternoon tea? Scones och snittar i våningar. Te i kanna, lemoncurd och vårblommor på bordet. Jag undrar om jag kan göra clotted cream.

morgonljus

att ana lite

Precis som ni andra säkert också gör, så tänker jag jättemycket på Japan just nu. Jag tänker på det som man pratar om i TV och i tidningar, på krossade hus, kärnkraftverk och tsunamis. Men mest tänker jag på barn. Barn som är skadade. Och på mammor. Mardrömstankar om barn och mammor som har kommit från varandra. Om mammor som inte hittar sina barn.

Såhär har det varit sedan jag fick egna barn. När den stora var nyfödd så visste jag inte vad jag skulle göra med alla tankar som kom. Hemska tankar. Jag var så hudlös, allt gick rakt in. Fastnade. Jag tittade på min lilla mjuka bebis och blev så rädd. Hur ska jag kunna skydda dig? Kan jag skydda dig?

Det märkliga var att jag hade ett enormt begär att läsa om förfärliga saker. Om krig och om mammor som flyr med sina barn. Det var som om någon tvingade mig. Jag läste och grät och pratade förtvivlat med pappan som sa att nu får du sluta läsa, det där är inte bra. Jag grät mer och läste vidare.

Nu tänker jag att det nog inte var destruktivitet som drev mig. Jag tror att jag bearbetade. Jag bearbetade insikten att min lilla bebis var så försvarslös. Så totalt beroende av mig. All hans tillit. För att kunna ta hand om honom och skydda honom så behövde jag acceptera det.

Såsmåningom fick jag lite mer staket mot yttervärlden och började att läsa om annat än krig. Men fortfarande går alla katastrofer rakt in under huden. Det är kanske bra. Man fattar förstås inte alls hur det känns att vara där just nu, i Japan. Men man kanske anar lite.

bästa frukosten

Varje morgon äter jag och lillasyster havregrynsgröt med hallon, blåbär, lingonsylt och havremjölk. Idag trodde jag att hon inte skulle vilja ha, hon hade redan ätit gröt med plommonpuré och dessutom välling. Men jag misstog mig förstås. Så fort tallriken kom fram så satt den lilla som klistrad i knäet. Dää, dää, sa hon och pekade obevekligt med sitt lilla pekfinger på gröten. Men jag förstår helt, det är faktiskt den godaste gröten någonsin!

hönsdrömmar

Jag skulle så gärna vilja ha egna höns. Några stycken, kanske tre, kanske fyra. Ett litet gäng. De skulle vara rufsiga och roliga och få namn som Sotis-Mazarin och Robert. Vi skulle pyssla med dem så att de blev så tama, skämma bort med allt som höns vill ha. På sommaren skulle vi släppa ut dem i rabatterna och på kvällen skulle vi stänga dörren till deras hus. Sedan skulle de skrocka i skymmningen, vara nöjda och mätta. De skulle må bra.

Jag vet, jag romantiserar. Hönor krafsar bort små plantor och bajsar överallt. Jag är allergisk, någon ska mocka och det blir kallt om vintern. Och så måste vi bygga en rastgård, vi som behöver pengarna till annat. Så drömmen har hittills stannat här, i mitt huvud.

Men kanske någongång. Då skulle vi kunna äta ägg med gott samvete. Och barnen skulle få uppleva att hönor också känner och mår. Att det inte är maskiner, som vi vuxna verkar vilja låtsas. De skulle känna en Sotis-Mazarin och se att hon lever, precis som vi. En gång i tiden hade faktiskt vår förskola höns. Tänk vilka bra prat de måste ha haft med barnen om natur och empati. Riktigt bra!

Och hönan med den intensiva blicken heter Yrsa och henne hittade jag hos hönsflocken.

hur i hela friden

Två barn sover med sin mamma och pappa. Ett av dem vaknar mitt i natten och kaskadkräks. Gallskriker. Lampor tänds, täcken och sängkläder byts, barnet duschas, gråter, får ny blöja, ny pyjamas och somnar tillsist. Några timmar senare vaknar samma barn igen. Kräks. Hostar och gråter, gråter. Lampor tänds, mamman och pappan pratar, någon sjunger för barnet, täcken och sängkläder byts, alla som behöver det duschar, mer gråt och mer sång. Och så lugnt, äntligen.

Och det andra barnet? Han sover natten igenom. En meter ifrån hela kalabaliken. Vad är han gjord av? Hur är det möjligt?

dahlior

På vårt köksbord ligger en hög dahliaknölar i sina påsar. Bishop of Llandaff med sina röda blommor och svarta blad, ska få komma tillbaka till trädgården i år. Jag har saknat honom, den tjusiga biskopen. Arabian Night ska bli en meter hög och få intensivt röda blommor. La Recoletas blommor är tydligen svarta först men övergår sedan i chokladbrunt. Blir det vackert? Jag vet inte. Det blir spännande att se. Så har jag en lila - mustigt rödlila står det på påsen - som heter Ariko och som tanten i affären sa var fantastisk. Hela det här gänget ska få södersidan har jag tänkt. Jag ska uppvakta dem på alla tänkbara vis. De blir vår trädgårds Dramaten.

guldmellis

Jag gillar mellanmål. Eller, jag är totalt beroende av mellanmål. Om jag missar ett blir jag svag och darrig. Sammanbiten och tunnelseende. Och arg. Det brukar vi prata om storebror och jag. Så att han vet att det inte är hans fel när jag stirrigt klampar omkring. Och så att jag snabbt får fixa fram det vi ska äta. Sedan när vi satt oss och jag fått ta den första tuggan blir jag god som guld. Snäll och glad. Och barnen är guldklimpar och så har vi en guldig ljusstake på bordet. Tänk att det är så. Det inre förändras och med det hela världen.

söndagsspel

Vi har fått ett mastermind från kusinerna och våra spelsöndagar skärps ett steg. Det är klurigt, svårt. Pappan tänker. Han tänker och tänker men det hjälper inte. Jag och storebror vinner en förkrossande seger. Vi känner oss oövervinnerliga och skrattar hjärtlöst åt pappan, gör high five. Lillasyrran skrattar också. Hahaha säger hon med basröst. Fast just nu sjunger hon. Broder Jacob tror jag att det är. Vår klä-på-sig-overallen-sång. OK, jag fattar. Kom cirkusen, vi går ut.

vasalopp

Varje år ordnar storebrors fina förskola ett Vasalopp. Det är en stor dag med start och mål, spår, medaljer och såklart blåbärssoppa.

Stilarna varierar och storebror kämpar ett varv, sedan får det vara nog. Andra åker runt, runt. Men alla vinner. Det är så, säger storebror och låter nöjd. Alla vinner faktiskt! Ibland trasslar några ihop sig och ligger i ett nystan på spåret. Då får det lyftas och riktas innan loppet kan fortsätta.

Lillasyster sitter i en pulka och tittar på. Och står och tittar på. Här och där står hon. Om hon tycker att det är kul eller inte, det är ingen som vet. Hon ser lite bister ut. Kanske tycker hon att det är ett väldans spektakel. Men nåja, gott med blåbärssoppa är det i alla fall, det råder ingen tvekan om.

ungen min

att välja annat

Vi har verkligen försökt, det har vi. Vi har försökt att vara på de där barnkyrkträffarna flera, flera gånger nu. I allt ståhej. Det går inte så bra, den lilla är ledsen. Jag tänker att nu tränar vi men hon är ledsen. Och jag, jag är ofta rätt obekväm, sitter där med tekoppen. Sist tänkte jag att nu skiter vi i det här, nu gör vi något annat istället. Vi går någonstans där vi är glada. Och idag gjorde vi det. Vi åkte till bibblis. Storbibblis i stan. Kära, fina storbibblis med alla sina snälla böcker och allt ljus. Det var bra.

att inte ångra

De här fina små prinsarna träffade jag häromdagen när de hängde med sina mammor på en middag. Vi träffades några stycken som för många år sedan lärde känna varandra på ett universitet, där jag pluggade en gång. Där läste vi om molekyler och celler, om kor, gener och torrsubstanser. Alla hade hundar, eller gillade åtminstone hundar. Det var nästan det bästa. Alla hade hundhår på tröjan, precis som jag!

Jag blev inte kvar på det universitetet utan vindlade vidare åt ett annat håll. Ni vet, ibland tänker jag så. Att jag har vindlat. Virrat. Hit och dit. I cirklar ibland. Bakåt också för den delen. Och då kan jag känna - men har jag inte kommit längre! Varför gick jag inte raka vägen? Ja, och så är det ju. Hade jag gått raka vägen, då hade jag säkert kommit längre, varit någon helt annanstans.

Och det är där, i just den tanken, som jag inser jag att jag inte kan ångra något. För, hade jag inte tagit en slingrande krok runt ett lantbruksuniversitet, då hade jag inte suttit med de här intressanta vännerna och pratat om trädgård, hundar och livet. Det är en försonande känsla. Jag vill inte göra om, inte vara någon annanstans. Jag vill vara här.