Jag känner mig sällan så mycket som en tålmodig förälder, som när jag står på en lekplats. Gunga, gunga, gunga. Gunga, gunga, gunga. Och så ruschkanan. Åååiiii! Åååiiiii! En gång, två gånger, tio, tjugo. Nej, nu måste vi in och äta. Nejnejnej!! Baaaaaaaa!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar