Det var söndag och systerysterdottern var fortfarande här. Vi åkte slingrande, smala vägar och stannade vid ett fält. Det var så vackert ljus där. Bildörrarna slog igen och det var tyst. Nästan helt tyst. Inga bilar som dånade förbi, inga tåg, inga mopeder. Bara vind och en hund som skällde långt borta. Björkar med blad som var ljust gula, nästan genomskinliga. Vackra hus och inte en människa. Jag tänkte, såhär får någon bo.
Viiilka fina bilder du tar/gör Lotta! Till alla dina inlägg, jättefint! Kram Lovisa
SvaraRaderaTack Lovisa! Det gör mig jätteglad att du tycker det! Kramar!
SvaraRaderaNi måste ha varit i Dalarna en sväng...:)
SvaraRaderaJa, så tyst var det. Och nästan lika vackert. Kram!
SvaraRaderaJag har missat det här. Den 24/10 är ju FN-dagen och min nu bortgångna farmors födelsedag. Vi firade henne lite eftersom Amelia saknar henne så fruktansvärt mycket. De här bilderna är precis vad som ackompanjerar vår tjugofjärde oktober fantastiskt bra. Tack Lotta.
SvaraRadera