tack lisa

Jag fick en så fin award av en av mina favoritbloggare, Krutrut. Det gjorde mig väldigt glad. Utmaningen i det hela är att jag ska skriva fem saker om mig själv.


1. När jag var yngre, sådär 17 år, var jag helt säker på att jag skulle bli barnboksillustratör. Och hunduppfödare. Jag ser fortfarande bilden så tydligt - ett gammalt hus, mitt ritbord, skisser överallt, mina golden retrievrar. Jag skulle inte önska att något var annorlunda här och nu, men jag tittar mig ibland förvånat omkring. Liksom, nämen tänk att det blev såhär.

2. När jag är orolig går jag till ett bibliotek. Jag blir helt lugn där.

3. Jag var väldigt kär i skurken i Ivanhoe när jag var liten. Han som ville fly med Rebecca, om ni minns. Ja, jag är faktiskt fortfarande liite kär i honom.

4. Jag ser namn i färg. Det har jag gjort så länge jag kan minnas och det var inte förrän jag var vuxen som jag insåg att alla inte gör det. När vi valde namn till våra barn så var färgerna viktiga. Storebrors namn är som is, vitt som skiftar i blått och grått. Lillasysters namn är också vitt men gyllne, som varmt ljus.

5. En gång slängde jag en trisslott. Det var ju ingen vinst. Bara en massa TV-apparater.


Det var mina fem. Nu skickar jag awarden vidare till de vackra bloggarna Vardag, sarah lucy carin, Evasleva pysslar, Vintage living och Sagoverkstad.

afternoon tea

Jag vän kom på fika och jag dukade med en småblommig duk. Kopparna var så fina till, och det kändes lite engelskt. Är det kanske dags för ett afternoon tea? Scones och snittar i våningar. Te i kanna, lemoncurd och vårblommor på bordet. Jag undrar om jag kan göra clotted cream.

morgonljus

att ana lite

Precis som ni andra säkert också gör, så tänker jag jättemycket på Japan just nu. Jag tänker på det som man pratar om i TV och i tidningar, på krossade hus, kärnkraftverk och tsunamis. Men mest tänker jag på barn. Barn som är skadade. Och på mammor. Mardrömstankar om barn och mammor som har kommit från varandra. Om mammor som inte hittar sina barn.

Såhär har det varit sedan jag fick egna barn. När den stora var nyfödd så visste jag inte vad jag skulle göra med alla tankar som kom. Hemska tankar. Jag var så hudlös, allt gick rakt in. Fastnade. Jag tittade på min lilla mjuka bebis och blev så rädd. Hur ska jag kunna skydda dig? Kan jag skydda dig?

Det märkliga var att jag hade ett enormt begär att läsa om förfärliga saker. Om krig och om mammor som flyr med sina barn. Det var som om någon tvingade mig. Jag läste och grät och pratade förtvivlat med pappan som sa att nu får du sluta läsa, det där är inte bra. Jag grät mer och läste vidare.

Nu tänker jag att det nog inte var destruktivitet som drev mig. Jag tror att jag bearbetade. Jag bearbetade insikten att min lilla bebis var så försvarslös. Så totalt beroende av mig. All hans tillit. För att kunna ta hand om honom och skydda honom så behövde jag acceptera det.

Såsmåningom fick jag lite mer staket mot yttervärlden och började att läsa om annat än krig. Men fortfarande går alla katastrofer rakt in under huden. Det är kanske bra. Man fattar förstås inte alls hur det känns att vara där just nu, i Japan. Men man kanske anar lite.

bästa frukosten

Varje morgon äter jag och lillasyster havregrynsgröt med hallon, blåbär, lingonsylt och havremjölk. Idag trodde jag att hon inte skulle vilja ha, hon hade redan ätit gröt med plommonpuré och dessutom välling. Men jag misstog mig förstås. Så fort tallriken kom fram så satt den lilla som klistrad i knäet. Dää, dää, sa hon och pekade obevekligt med sitt lilla pekfinger på gröten. Men jag förstår helt, det är faktiskt den godaste gröten någonsin!

hönsdrömmar

Jag skulle så gärna vilja ha egna höns. Några stycken, kanske tre, kanske fyra. Ett litet gäng. De skulle vara rufsiga och roliga och få namn som Sotis-Mazarin och Robert. Vi skulle pyssla med dem så att de blev så tama, skämma bort med allt som höns vill ha. På sommaren skulle vi släppa ut dem i rabatterna och på kvällen skulle vi stänga dörren till deras hus. Sedan skulle de skrocka i skymmningen, vara nöjda och mätta. De skulle må bra.

Jag vet, jag romantiserar. Hönor krafsar bort små plantor och bajsar överallt. Jag är allergisk, någon ska mocka och det blir kallt om vintern. Och så måste vi bygga en rastgård, vi som behöver pengarna till annat. Så drömmen har hittills stannat här, i mitt huvud.

Men kanske någongång. Då skulle vi kunna äta ägg med gott samvete. Och barnen skulle få uppleva att hönor också känner och mår. Att det inte är maskiner, som vi vuxna verkar vilja låtsas. De skulle känna en Sotis-Mazarin och se att hon lever, precis som vi. En gång i tiden hade faktiskt vår förskola höns. Tänk vilka bra prat de måste ha haft med barnen om natur och empati. Riktigt bra!

Och hönan med den intensiva blicken heter Yrsa och henne hittade jag hos hönsflocken.

hur i hela friden

Två barn sover med sin mamma och pappa. Ett av dem vaknar mitt i natten och kaskadkräks. Gallskriker. Lampor tänds, täcken och sängkläder byts, barnet duschas, gråter, får ny blöja, ny pyjamas och somnar tillsist. Några timmar senare vaknar samma barn igen. Kräks. Hostar och gråter, gråter. Lampor tänds, mamman och pappan pratar, någon sjunger för barnet, täcken och sängkläder byts, alla som behöver det duschar, mer gråt och mer sång. Och så lugnt, äntligen.

Och det andra barnet? Han sover natten igenom. En meter ifrån hela kalabaliken. Vad är han gjord av? Hur är det möjligt?