dahlior

På vårt köksbord ligger en hög dahliaknölar i sina påsar. Bishop of Llandaff med sina röda blommor och svarta blad, ska få komma tillbaka till trädgården i år. Jag har saknat honom, den tjusiga biskopen. Arabian Night ska bli en meter hög och få intensivt röda blommor. La Recoletas blommor är tydligen svarta först men övergår sedan i chokladbrunt. Blir det vackert? Jag vet inte. Det blir spännande att se. Så har jag en lila - mustigt rödlila står det på påsen - som heter Ariko och som tanten i affären sa var fantastisk. Hela det här gänget ska få södersidan har jag tänkt. Jag ska uppvakta dem på alla tänkbara vis. De blir vår trädgårds Dramaten.

guldmellis

Jag gillar mellanmål. Eller, jag är totalt beroende av mellanmål. Om jag missar ett blir jag svag och darrig. Sammanbiten och tunnelseende. Och arg. Det brukar vi prata om storebror och jag. Så att han vet att det inte är hans fel när jag stirrigt klampar omkring. Och så att jag snabbt får fixa fram det vi ska äta. Sedan när vi satt oss och jag fått ta den första tuggan blir jag god som guld. Snäll och glad. Och barnen är guldklimpar och så har vi en guldig ljusstake på bordet. Tänk att det är så. Det inre förändras och med det hela världen.

söndagsspel

Vi har fått ett mastermind från kusinerna och våra spelsöndagar skärps ett steg. Det är klurigt, svårt. Pappan tänker. Han tänker och tänker men det hjälper inte. Jag och storebror vinner en förkrossande seger. Vi känner oss oövervinnerliga och skrattar hjärtlöst åt pappan, gör high five. Lillasyrran skrattar också. Hahaha säger hon med basröst. Fast just nu sjunger hon. Broder Jacob tror jag att det är. Vår klä-på-sig-overallen-sång. OK, jag fattar. Kom cirkusen, vi går ut.

vasalopp

Varje år ordnar storebrors fina förskola ett Vasalopp. Det är en stor dag med start och mål, spår, medaljer och såklart blåbärssoppa.

Stilarna varierar och storebror kämpar ett varv, sedan får det vara nog. Andra åker runt, runt. Men alla vinner. Det är så, säger storebror och låter nöjd. Alla vinner faktiskt! Ibland trasslar några ihop sig och ligger i ett nystan på spåret. Då får det lyftas och riktas innan loppet kan fortsätta.

Lillasyster sitter i en pulka och tittar på. Och står och tittar på. Här och där står hon. Om hon tycker att det är kul eller inte, det är ingen som vet. Hon ser lite bister ut. Kanske tycker hon att det är ett väldans spektakel. Men nåja, gott med blåbärssoppa är det i alla fall, det råder ingen tvekan om.

ungen min

att välja annat

Vi har verkligen försökt, det har vi. Vi har försökt att vara på de där barnkyrkträffarna flera, flera gånger nu. I allt ståhej. Det går inte så bra, den lilla är ledsen. Jag tänker att nu tränar vi men hon är ledsen. Och jag, jag är ofta rätt obekväm, sitter där med tekoppen. Sist tänkte jag att nu skiter vi i det här, nu gör vi något annat istället. Vi går någonstans där vi är glada. Och idag gjorde vi det. Vi åkte till bibblis. Storbibblis i stan. Kära, fina storbibblis med alla sina snälla böcker och allt ljus. Det var bra.

att inte ångra

De här fina små prinsarna träffade jag häromdagen när de hängde med sina mammor på en middag. Vi träffades några stycken som för många år sedan lärde känna varandra på ett universitet, där jag pluggade en gång. Där läste vi om molekyler och celler, om kor, gener och torrsubstanser. Alla hade hundar, eller gillade åtminstone hundar. Det var nästan det bästa. Alla hade hundhår på tröjan, precis som jag!

Jag blev inte kvar på det universitetet utan vindlade vidare åt ett annat håll. Ni vet, ibland tänker jag så. Att jag har vindlat. Virrat. Hit och dit. I cirklar ibland. Bakåt också för den delen. Och då kan jag känna - men har jag inte kommit längre! Varför gick jag inte raka vägen? Ja, och så är det ju. Hade jag gått raka vägen, då hade jag säkert kommit längre, varit någon helt annanstans.

Och det är där, i just den tanken, som jag inser jag att jag inte kan ångra något. För, hade jag inte tagit en slingrande krok runt ett lantbruksuniversitet, då hade jag inte suttit med de här intressanta vännerna och pratat om trädgård, hundar och livet. Det är en försonande känsla. Jag vill inte göra om, inte vara någon annanstans. Jag vill vara här.