Nu har snart äppelträden blommat klart. Bara ett blommar än. Det är lite vemodigt, vad snabbt det går! Först krokustiden, sedan påskliljorna, så tulpanerna och efter det äppelblommen. Nu är det syrenernas tid. Skolavslutningar och syrener, precis som det ska vara. Det är bara att släppa taget och följa med.
Det var ju så härligt och varmt hela dagen igår. Vi strosade runt i trädgården på kvällen och njöt. Så slog vädret plötsligt om. Alla färger förändrades och det började blåsa. Det snöar sa lillasyster och pekade, och vi tittade dit. Det var äppelträdet. I luften virvlade massor av vita äppelblomsflingor.
Det är så makalöst härligt med ljuset. Efter förskolan hann vi äta ute, hoppa studsmatta, leka i sandlådan, baka muffins och bada innan sängdags. Det är annat det är för några månader sedan när vi gick hem genom mörkret och dråsade ihop i soffan för att samla kraft till orka vara vakna några timmar till. En helt annan värld.
Jag har fotat en vän som är så speciell. Att hon är vacker ser nu ju men det ni inte ser är att hon är så smart och den mest fantastiska låtskrivare och sångare. När någon är så ung som hon... ja, då blir man förvånad. Eller, jag blev förvånad i alla fall, jag förväntade mig inte det. Och fortfarande, varje gång som jag hör någon av hennes låtar så blir jag nästan lite ställd - hur är det möjligt att hon är så bra?! Jag skulle önska att jag kunde spela hennes musik samtidigt som ni ser bilderna. Den är så säregen. Om du läser det här Anna så tack igen! Vad kul det var! Fler bilder kommer, jag kan inte låta bli.
Det är fredag. Det regnar ute. Storbror är trött och tittar på barnprogram på tv. Lillasyster... ja, vad gör hon egentligen? Hon verkar bädda till sin docka Britta på en påse. Det är visst en säng. Nu tar hon upp Britta och lägger sig själv på påssängen. "Jajajaja sover med Brittan!" säger hon. "Nu börjar Barda!" ropar den stora. "Jag kommer så fort jag kan" säger jag. Nu ska vi fredagsmysa, pappan har tagit fram fredagsmyschips. Vi är verkligen en typisk barnfamilj.
Vi fick en bukett nejlikor av våra wetvillingevänner. Jag tänker varje dag att den är så himla fin. Den är som ett vallmofält.
Pumpafrön från halloween, basilika till sommarmackor, kål till fint och kungsljus för mina drömmar. Imorgon stockrosor - det verkar inte trivas här men jag envisas - sockerärt och luktärterna som väntar i badet. Vi klipper namnskyltar och någon tejpar så det ska bli extra fint alltihop. Så förbereder vi sommaren.
Jag tar en fikapaus några minuter. Fler får det inte bli för jag har massor att göra, massor att skriva. Jag knappar på min dator. Knappknappknappknapp. Solen lyser ute, jag skymtar nya blommor i trädgården. Men jag kan inte gå ut. Jag behöver sitta här och rada ord efter ord. Imorgon ska den vara klar, just den här delen. Sedan börjar något nytt. Mer skrivande. Men också mer tänkande. Det är spännande alltihop även om jag glömmer bort det ibland. Nu är fikapausen slut. Hejdå.
Jag tittar på gamla kort och hittar ett på mig och den lilla när hon var bebis. Det är inte någon vidare kvalitet, det är kornigt och oskarpt och... kanske inte något särskilt, inte för någon annan. Men för mig, för mig är det det vackraste jag kan tänka mig. Den stunden.
