en perfekt aktivitet

Ibnand kan det vara svårt att hitta aktiviteter som passar oss alla, här hemma på vardagarna. Någon vill gå ut, någon gå in, någon åka, någon att någon annan ska gå själv. En vill spela, en måla, en läsa, en fäktas, en plocka i en diskmaskin och en annan plocka ur samma diskmaskin. Ja, herregud.

Men så idag kom mamman på Aktiviteten - Snömålning! Ja, den visade sig vara den perfekta sammanfogningen av tre bångstyriga viljor:
Den stora fick göra fasansfulla skogar och läskiga hus.
Den lilla fick klampa omkring på tomten, hit och dit, som hon ville.
Mamman fick måla med massor av färg.
Och allihop fick vi oss en stor dos solig vinter.

den undflyende fästmannen

Vackra och paranta Hjärtrud har äntligen fått kommma inomhus. Där står hon och vänslas med sin fästman dagarna i ända. Fästmannen verkar nöjd men det är lite svårt att veta, han känns lite vag och svårgreppbar. Vem är han egentligen? Faktum är att vi inte ens riktigt vet vad han heter. Eller, om jag ska vara ärlig, det råder delade meningar om den saken. Vad tror ni?

tänk ändå

Jag och storebror tittar i frökatalogen. Och plötsligt, en jättevåg av sommarlängtan! Den överumplar mig för jag trodde att jag ville ha snö länge till. Men nej! Bort med snön! In med krokus, tupaner, vitsippor. In med rosor i massor. Varm jord, morötter i drivbänken. Rabarber. In med solvarmt grus och smultron vid bersån, sandiga fötter och vallmodamer. Hallonherrar. Och krusbär förstås, mycket krusbär! (och jag hoppas på de gula i år) Tänk, varma trägolv och två nakenfisar som letar jordgubbar om mornarna. Ja herregud, det blir härligt!

det är bra med söndag

blått

Ibland blir saker inte som man tänkt. Hur man än tänker och tänker.
Ja, ibland går det åt skogen. Och så sitter man där och hulkar bakom en tall.

Men så är det nog i livet, lite snor i mossan.
Det dör väl ingen av.

mammans roligaste

och som tur är ibland barnets

paket från norr

Min mamma stickar de vackraste saker. De här kom till min födelsedag. Titta bara så fina!

vi

Jag har gått inunder stjärnor
För att komma fri till dig
Så stolt, så fri
Som en människa får vara

Här är jorden där vi bor
Jag skall åldras här hos dig
Till en djupare
Och hemligare glädje



(av Pär Lagerkvist. Pia Eriksson Meshkat fotade oss en kall höstmorgon)

två år

För två år sedan nu så dog gammelhunden. Han var skruttig, stapplig. Trött. Förfärligt. Ja, det var så förfärligt att det inte var klokt. Inte på det sätt jag trott, inte efteråt. Då var det ledsamt men samtidigt skönt. Det var klart. Nej, det hemska var att säga att nu är det dags. Att se den gamla gubben på sin filt och säga du orkar inte mer.

Nu ser jag små hoppiga tassar och lena öron. För mig själv. För vi ska inte ha några. Inte alls, inte på några villkor. Inte nu. Nej. Storebror brukar säga en sak till sig själv, när något är svårt. Tålamod, säger han, lite strängt sådär. Ok, Lotta. Längtan och tålamod.

maten som alltid går hem

Ja, vem gillar inte spagetti och köttfärssås? Särskilt pappans. Den är bäst.

kompisar

Vänner. Inget kan vara viktigare. Hejdå titlar och krumelurer. Hej du och jag. Inget önskar jag mer till den stora och den lilla.



Och vet ni, jag fick tulpaner av den storas kompis mamma. Ja, som jag räknar som min kompis. I min finaste färg och bara sådär, utan någon särskild anledning. Jag tänker att jag ska komma ihåg det, hur glad man blir.

nyårssammet

Vi firade nyår hemma hos lyxvännerna. Lyx som i att man sätter sig i en stor, sliten sammetssoffa när man kommer dit. Sjunker ner i den, fingrar på det röda, mjuka tyget, gör sig hemmastadd. En kopp te i en hand eller kanske vin. En varm, snarkande spaniel ligger på fötterna. Ja ok, inte på riktigt, men så känns det. Brasan knastrar i kakelugnen. Och den finns däremot på riktigt. Med lyxvännerna slösar man sällan tid på att prata om oväsentligheter. Nej, med dem dyker man rakt ner i livets kärna. Eller rakt upp, till gudomligheterna. (fast ibland pratar vi mest om hästar) Det gör mig riktigt glad.

Glückliches neues Jahr!

friserad

Den lilla har blivit friserad. Eller, luggen har darrhänt kapats av ett par centimeter. Det blev lite snett men ändå, vilken skillnad, vad stor hon blev. Sötskrotan. Den stora borde också klippas men jag tvekar, tycker att han är fin i sin tjocka lugg. Varje gång säger jag att jag vill att han ska få behålla den. Långt fram och kort i nacken. Tänk svartvit film och en pojkvasker i äppelknyckarbyxor och skrubbsår på knäna. Tänk snedlugg och nedslitna skolbänkar. Frisören är duktig och noga men... jag förklarar nog inte så bra. Någon filmlymmel blir det inte. Jag med min frisörskräck vågar inte krångla för mycket och fint blir det ju ändå. Jag går hem och är nöjd. Men i hemlighet slipar jag på mina beskrivningar och hoppas på nästa klippning.