Jag redigerar bilder på galgar och prövar olika färger och kombinationer. Tillslut är det som att jag blir fartblind. Hemmablind, färgblind. Jag vet inte längre vad som är fint och vad som inte är fint. Säg gärna vad du tycker, det skulle göra mig jätteglad.
Äntligen har jag fått dahliorna i jord. Det är sent, jag vet, men jag är glad att det överhuvudtaget blir gjort. Nu blir det spännande att se om de kommer upp. Det är nämligen inte helt självklart. Knölarna har legat i jordkällaren i vintern. Perfekt ställe tyckte jag, nu när de vuxit sig så stora. Inbäddade i sand och fiberväv, det kunde väl inte bli bättre? Men, det fungerade sådär. Många av knölarna var mögliga och några tillochmed ruttna. Ja, vi får se om någon klarat sig, om vi får någon dahliaprakt i år. Men vädret! Det var ljuvligt. Underbart. Nu är det riktig vår. Halleluja alltså.
Gamla, goda vänner har varit här på brunch idag. Vilken härlig dag det blev. Barnen har varit trötta och och vi stora med, men i gammal vänskap kan man vara som man är. Man kan sitta mitt i kaoset och känna lugnet. En stor människa steker fattiga riddare och en liten person har tryckt ner sig i en docksäng. En stor blåser på ett knä och en liten letar efter nycklar att låsa upp hemliga dörrar. En tittar på kort. Alla pratar. Och allt hinner avhandlas. Det senaste skvallret, den gladaste längtan och de ledsna sorgerna. Allt bäddas in bland pepparkaksmuffins och scones och får både tyngd och blir märkvärdigt lätt. Ja, god mat och gott prat, det är väl livet det.
Solen skiner in genom fönstren och det är härligt. Mindre härligt är att diskmaskinen verkar ha gått sönder. Vi diskar för hand och det är vi inte vana vid alls. Vi hade gäster just innan den där förbålda maskinen gick sönder. Staplar med tallrikar, glas och kastruller vinglar på alla ytor och vi turas om att arbeta på eländet. Bara en person jobbar varje pass. Den lilla med de randiga benen.
Det är lite kallt, lillan hade barfotapremiär och det är ett tivoli i samhället idag.
