det nya

Jag har börjat jobba. Pappan är hemma med barnen. Det är sorgligt och skönt på samma gång.

det blommar

Nu blommar rosor överallt i trädgården. Jag går runt och tittar på dem. På de sagolika Hurdalsrosorna, snälla St Nicholas, stickiga Polstjärnan, lilla frusna New Dawn, kinkiga Maidens Blush och nya polkagrisrandiga Rosa Mundi. Ritausman är helt översållad i år! Vad märklig hon är, grov och ljuv på samma gång. Och jag funderar, hur ska jag egentligen göra med den stora inkräktande vildrosen? Ska jag ta bort den?

Några rosor har blommat över. Finlands vita ros förstås och den stora med mörka blad, vad heter den nu igen? Just det, daggrosen. Honungsrosen frös ner i vintras men glimmar i tallen med nya blanka skott. Aprikosa Amber Cover kommer visst lite senare än de andra och på framsidan knoppas Madame Plantier. Eller Marianne Planterare som pappan kallar henne.

Och framför allt. Nu blommar min älskling, min favoritros, min ständiga förälskelse. Hon heter Magnifica och är starkt rosa med gul mitt. En äppelrosättling och galet, klåfingrigt taggig. Det gör inget, hon får riva mig, rispa, haka fast. För hon doftar som ingen annan. Ljuvligt! Himmelskt! Och både blomman och bladen, visst är det märkligt? Ja, fick jag bara välja en ros så valde jag henne. Lätt.

syskonen

De gillar varandra. Jag förstod inte det. Jag förstod inte att de skulle gilla varandra så mycket.

midsommar

det som är rosa

damerna flyttar runt

.

efterregnetsvängen

Lillasyster är ofta ute i trädgården och vandrar runt. Äter några smultron, bär några stenar, kör sin lilla sulky. Hon är gärna barfota, det verkar inte besvära henne alls. Jag fattar det inte. Gruset. De mjuka små fötterna. Men hon går bara där och är mitt i sommaren med hela sin varelse. Idag regnade det en stund och när det slutat fick lillan bråttom ut. Hon skrattade och sjöng. Jag tänkte att jag håller med henne. Livet är är som finast på en efterregnetsväng.

de åtrådda

Under många år har jag försökt att sätta ljust rosa jättevallmo från frö. Fröna har grott fint, jag har fått massor av plantor. Men, när det har blommat har de varit orangea. Förutom en som är aprikos. Jag gillar visserligen orange men jag hade ju fantiserat om ljuvt rosa. Om drömska, bleka toner. Inte dessa lysande pladuskor som jag plötsligt hade precis överallt. Så fick jag lite nya plantor av min mamma. Frösådda även de. Och nu när de blommar så är de just sådär bleka och romantiska som jag alltid önskat. De gör mig glad, ja lycklig till och med. Så vackra! Och jag undrar - vad sjutton har min mamma för magisk vallmoodlarförmåga som jag helt uppenbart inte har?

för en gångs skull

Storebror är snabb som vinden. Oftast susar han förbi, utom räckhåll för en kamera. Men får jag så kan jag titta på honom i en evighet.

lillans nya jacka

Jag hade länge kikat på Solveig Lövendahls barnkläder. De är så vackra och glada. Tänk vad fina barnen skulle vara i dem! Så för några veckor sedan hittade jag den perfekta jackan till lillasyster. Titta vad fint!

sött som socker

Jag är glad över att huset är somrigt och lillasyster trycker maränger.

hemma igen

Jag och lillasyster kom hem sent igår kväll. Äntligen skulle jag få se mina blommor! Hur många fanns kvar? Hade jag missat allt? Jag kastade mig ut ur bilen, ut i trädgården. Vallmo, rosor, fingerborgsblommor, liljor, pioner. Några vallmo är överblommade men det mesta kommer nu. Precis nu. Jag älskar.

på ruschkanan

Jag känner mig sällan så mycket som en tålmodig förälder, som när jag står på en lekplats. Gunga, gunga, gunga. Gunga, gunga, gunga. Och så ruschkanan. Åååiiii! Åååiiiii! En gång, två gånger, tio, tjugo. Nej, nu måste vi in och äta. Nejnejnej!! Baaaaaaaa!!

tapeten som borde sitta här

Jag tänker mycket på inredning just nu. Färger, mönster. På pasteller som blandas med starka färger. Och så småblommigt. Jag är vansinnigt sugen på småblommiga tapeter. Kryllande småblommiga. Vårt hus ropar efter dem men jag hittar inga var jag än letar. Kungatavlan skulle passa mycket bättre mot en tapet. Ja, jag tror på myller mot myller. Tänk om det är min lyckodag i morgon. Tänk om jag strosar in på en loppis och så ligger den där i en låda. Vår tanttapet. Snälla Gudis, låt det hända.

morgon

vid havet

sommargården

Jag och lillasystern hälsar på mormor. Varje dag åker vi till en 4H-gård där jag jobbade ett par somrar för hundra år sedan. Det var goda somrar. Det var somrar med vaniljkakor med gul glasyr och trocadero i backar. Gamla stollehunden var ung och tiggde glass bland borden. Och lammen som blev så tama och satt i knäet. Det var mysigt.

Nu går jag där med en liten som springer. Som tittar genom stängslet på kalvarna och säger nöffnöff på sitt ettåringssätt. Grisarna är hon rädd för, vi ska vidare direkt. Kaninerna är vita och rödögda och där är vi många gånger. Voffvoff säger hon, min unge. Vi går in i huset. Gud, vad fint det är! Vissa saker är annorlunda men mycket är sig likt. Det mesta är sig faktiskt likt. Och mitt på väggen, tänka sig, där hänger en skylt som jag har gjort.

fint idag

Två sköna damer har flyttat till vårt hem. De är galgar och så vackra och smarta. Jag blir stolt när jag ser dem, de är nämligen designade av en vän. Inte för att jag har något med designandet att göra för det, men de är ju så fantastiska - idén, formen, ansiktet. Och de kommer ur min väns hjärna! (här kan man hitta dem om någon funderar)

Och så en till nyinflyttad favorit. Vår loppisnya soffa. Inte lika fin som damerna förstås men ändå, vilken komfort! Man sjunker ner i den, drar över sig det blommiga täcket och sedan kommer man inte upp igen. Så skön är den. Och dessutom kan man aldrig ha för mycket gult i sitt hem.

grisarna

Häromdagen så såg jag en artikel i Uppsala Nya Tidning om Camilla och Sam Ericsson som har en gård i Östervåla där de föder upp lantrasgrisar, linderödssvin.

Igår åkte vi till dit hela familjen. Sam och Camilla var så engagerade! De berättade massor om gården och tog oss med till ett stort fält där linderödssvinen gick, förnöjt bökande i marken. De lever ute och slaktas sedan på gården i en hage som de är vana vid, så att stressen ska bli minimal. Äntligen, tänkte jag när jag såg dem. Äntligen har vi har hittat vårt ställe. Härifrån kan vi köpa kött med gott samvete. Och jag sa, säkert tio gånger, till femåringen - titta, såhär ska grisar ha det!

I många år åt jag inte kött. Ända sedan jag var liten har jag funderat på om det är ok att äta djur. Att döda andra levande varelser för att vi vill äta dem. När vi egenligen inte behöver. Förstå mig rätt, jag är säker på att vi är köttätare eller rättare sagt allätare. Vi är gjorda för att äta lite animalier, det kan man se på våra tänder och på vårt matsmältningssystem. Men berättigar det att vi har en så stor djurindustri och att vi äter sådana mängder? Nej, jag vet inte, det är jag tveksam till.

Idag äter jag lite kött men skulle nog kunna sluta helt. Pappan och barnen äter dock kött och så kommer det att vara, men varje gång vi har köpt griskött på affären så har det varit med dåligt samvete. För grisar växer ofta upp i boxar, många tillsammans, fast de inte mår bra av att vara instängda och inträngda. Grisar vill ha gott om plats och de vill böka i marken för att må bra. Så är de gjorda.

För en sak är jag i alla fall säker på och det är att om vi nu äter djur så har de rätt att leva bra liv. För djur, precis som vi, kan känna och uppleva. Ja, det är nog de flesta överens om. De kan känna glädje och välmående men också smärta, stress och rädsla. Och jag är säker på att de upplever sin tillvaro, sin verklighet, lika starkt som vi upplever vår.

Men välmående grisar, det såg vi igår, och nu har vi många kilo kött i frysen. Det känns bra. Ja, för en gångs skull känns det faktiskt helt ok att grilla en kotlett.

runt huset

på studsmattan

När vi först fick studsmattan tänkte jag att den är kul för barnen. Inte så kul för mig men det gör förstås inget. Nu tänker jag att den faktiskt inte är en så tokig plats. Här studsar vi och springer (mest den stora och den lilla), solar benen (mamman i stort välbehag) och till och med har picknick ibland. Den är ofta rätt skräpig eftersom den står under en massa träd men den är varm, stor och inhägnad. Vad mer behöver man egentligen?